Publicerad i VLT 2018-08-27
Klimatfrågan lyfts nu av många som ”den stora frågan inför valet”. Utan att vara alltför konspiratorisk så frågar man sig hur detta kan segla upp som en så avgörande viktig fråga 2018. Det är ju inte direkt svårt att leta akuta problem: situationen inom vården och polisen behöver exempelvis hanteras omgående på nationell nivå.
Ett perspektiv är naturligtvis hur otroligt lite skillnad det skulle göra globalt om Sverige helt upphörde med utsläpp. Talet om att ”2018 är ett ödesval för klimatet”, är därför så högt i falsett att det inte är försvarbart.
När USA, med 15 procent av globala utsläppen, lämnade Parisavtalet så var det ett rejält bakslag. Vad Sverige, med 0.1 procent av de globala utsläppen, gör nationellt är däremot av jämförelsevis liten vikt. Att Sverige med sina beslut på nationell nivå skulle kunna rädda världen är hybris i världsklass.
Samtidigt skall man inte försumma klimatarbetet: genom EUs handelsavtal har vi till exempel stora möjligheter att knuffa andra länders åtaganden i rätt riktning. EU har idag ett ganska hyggligt utsläppsrättssystem i EU-ETS där Sverige varit med och påverkat i helt rätt riktning. Detta är förändring på riktigt som är värd att satsa på.
När partierna slår på klimattrumman är det svårt att ta det på riktigt allvar. De partier som starkast kämpar för en ”klimatprofil”, Centern och Miljöpartiet, är samma som knuffat på för att avveckla den del av vår baskraft som varit en stor anledning till Sveriges låga nationella utsläpp, nämligen kärnkraften. Hade klimatet verkligen varit prioritet nummer ett så undrar man varför partierna kämpat för att avveckla en energikälla som gör det möjligt att exportera el till länder som annars är beroende av kolkraft.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet försvarar den styvmoderliga behandlingen av kärnkraften med att den är olönsam. En på ytan rimlig ursäkt, men när man betänker de omfattande stöd som förnybar elproduktion får, så undrar man varför lönsamhet bara skall gälla vissa typer av fossilfri kraft.
Det finns även en cynisk aspekt runt klimatfrågan som är svår att förbise. Genom att dramatisera den skapar man en skenbar intressekonflikt mellan miljövänner och partier som betraktas som ”okunniga i klimatfrågan”. Motsatsförhållandet är dock en illusion. Det finns naturligtvis inget som helst som tyder på att vi skulle påverka klimatet negativt bara för att vi agerar mot den ökade otryggheten eller bristerna inom vården.
Visst bör vi tala om klimatet, men den som säger att valet 2018 är viktigt för att stoppa klimatförändringarna, den är bara ute efter att flytta uppmärksamheten från andra verkligt brännande problem. Områden där regeringen är ansvarig och där misslyckandet är uppenbart.
Christoffer Lernö, miljöpolitisk talesperson (fram till 2021 /reds. anm.) & kandidat till kommunfullmäktige i Sala (år 2018 /reds. anm.)
Jan Röman, riksdagskandidat (år 2018 /reds. anm.)